1D. Sverige. Kaos.
Jag sitter här med tårarna i ögonen. One Direction är här i Sverige för kanske 5 gången och ännu en gång kan jag inte se dom. Just nu är dom här för att jobba med sitt andra album och inte för att träffa fans. Men man kan ju ändå kanske få en skymt av dom. Det jag är mest ledsen för är att jag ångrar mig så jävla mycket att jag inte åkte till Stockholm dom där dagarna när killarna var i Stockholm för första gången och spelade in sitt första album. Då var det kanske max 50 personer som stod utanför deras hotell och killarna kunnde gå ut lungt och prata och ta kort med fansen. Nu är det massa kaos och ca 1000 personer som står utanför och skriker. Om man kunnde spola tillbaka tiden så skulle jag spola tillbaka till förra sommaren och åka till Stockholm och träffa killarna. Men nu kan jag ju inte det. Jag är så sjukt arg på mig själv att jag inte kämpade hårdare för att åka dit då. Gud jag vill bara gräva ner mig. Jag vill så sjukt jävla gärna träffa killarna. Jag kommer nog aldrig få göra det eftersom dom är så kända nu. Det närmsta jag kanske kommer komma är nog i ett publik hav på en konsert. Men då skulle dom inte se mig. Jag vill träffa dom nu nu nu. Om killarna är kvar i Stockholm nästa vecka på torsdag så ska jag åka dit maybe. Men jag kommer ju inte kunna träffa dom som fansen gjorde förra sommaren. Det kommer aldrig bli som då. Jag blir alltid jätteavundsjuk på dom som fick träffa killarna då. Dom fick verkligen träffa dom och ta massvis med bilder och prata med dom länge. Det kommer aldrig någonsin bli som då. Jag är såklart jätteglad för att dom har blivit så kännda som dom är. För det här är deras dröm. Men jag vill så gärna träffa dom. Lungt. Utan allt kaos. Men tyvär kommer det aldrig bli så.
